Mot oändligheten och vidare!

Allt är upp och ner just nu, jag mår ganska pissigt för det här med jobbet och på toppen av allt har vi bestämt att äldsta sonen ska flytta till sin pappa ett tag fram över för det funkar inte med hans skola, oss och livet tillsammans.

 

Jag känner mig som en hemsk mamma som ger upp mitt barn och lämnar honom vind för våg men jag vet ju att hans pappa är fullt kapabel till att ta hand om honom och sonen är på sitt tjugonde år så han ska egentligen inte ens tas om hand, han ska kunna ta hand om sig själv.

 

Jag har fått nog av att bråka om att han måste gå till skolan, hjälpa till här hemma, ta tag i sitt liv men jag kommer alltid finnas för honom ändå och han är välkommen hit när han vill men vardagen får han ha hos sin pappa, iallafall tills han får ordning på sig själv igen.

 

Jag behöver en kram just nu och någon som lovar att allt kommer bli bra...