Om en begravning
Så blev det torsdag och dags för Signes begravning.
Jag är verkligen inte bra med just begravningar, det spelar egentligen ingen rolls vems, min kropp och sinne går in i någon typ chock. Det krävdes två och en halv lugnande tablett för att jag i huvud taget skulle kunna fixa i ordning och sätta mig i bilen två timmar senare.
Så lite lätt groggy i skallen så gick det att sitta kvar hela ceremonin (min mormors begravning gick ju åt hellskotta, jag kunde inte vara kvar i rummet utan rusade ut skakandes som ett löv redan i början), det var en liten begravning med bara oss och några vänner till henne och Gs pappa talade så fint och inte alls så sorgligt (kan ju bero på tabletterna också förstås).
Dottern och mellansonen var också där och de tyckte det var sorgligt men inte så farligt ändå, det var en fin begravning om man nu kan kalla en begravning det.
Efteråt var det begravningskaffe på ett kafé strax utanför Skogskyrkogården och jag bävade inför det då det är så svårt att gå in i normal tankestämning direkt efteråt men det gick förvånansvärt bra det med faktiskt.
Sen åkte vi hem och löste av mormor som var här och passade småtrollen.
Jag slocknade på soffan efteråt och sov bort hela kvällen.
